Gertrud, jag saknar dig!

Det finns ett minne, långt och djupt inuti mig, som hjälpt mig genom ensamhet och svåra stunder, kanske utan att jag riktigt förstått det. Tills nu. När du inte finns mer och jag tar fram det, vrider och vänder på det, dammar av det, håller det tätt emot mitt bröst, vaggar det som jag skulle ha vaggat det där barnet jag nog aldrig kommer att få.

En födelsedag på Snöbollsgatans förskola firades. Ett av de sittande barnen i en ring på golvet fyllde år. Det firades med glass. Det skrattades och stimmades. Det var glädje i luften. På alla tallrikar låg det glass. Utom på min. Jag hade dessutom hamnat lite utanför ringen. På min tallrik låg det i stället för glass en mindre söt kanelbulle, eftersom jag var ett barn med typ 1-diabetes. Den var torr och jag tyckte inte ens om kanelbullar på den tiden. Jag känner fortfarande hur den där första bulltuggan växer i munnen, hur jag kämpar med den när jag ser de andra äta sin vita vaniljglass, hur jag ser ner i golvet och känner tårarna bränna under ögonlocken.

Det gick inte att stå emot. Jag kan fortfarande känna de varma, salta tårarna längsmed kinderna. Och så fanns din famn plötsligt där. Och jag var inte ensam mer. Jag tror du såg dig själv i mig. Du gav mig ett stimoroltuggummi, sockerfritt. Smaken av ditt stimoroltuggummi har jag burit med mig genom alla år som gått, det godaste tuggummi jag ätit.

Vår tid tillsammans började på Snöbollsgatan och sedan har du alltid funnits där. Du uppvaktade mig på min student! Du hörde av dig på min 40-årsdag. Den sista kontakten hade vi nu i mars. Du skrev att du höll på att byta insulin till Tresiba. Kommer bli bra, skrev du. Och att du ofta tänker på mig och träffar min mamma ibland när du handlar. Jag svarade att mamma brukar berätta för mig när hon träffat dig. Om Tresiba skrev jag: Lycka till med Tresiba! Jag har det, det bästa basinsulin jag haft. Som svar på det skickade du ett hjärta.

Jag undrar så vad som hänt dig, varför ditt hjärta inte längre slår.

Jag försöker ta hand om det du har gett mig så gott det går. Även om du inte finns mer hjälper du mig att stå upp för den jag är.

Kram
Kristina Palm

Tack för alla glada skratt under vår studietid i Norrköping.

Tack för alla fina minnen finaste Gertrud! ?

Tack för fina samtal på Ica Maxi

Vila i frid kära Gertrud❤️?️

Sov gott
Elsie, Anita Slottet